Hatade att jag blev så himla mobbad som jag blev, när jag började sjuan så började jag dricka ganska mycket och jag byggde upp en fasad att vara tuff och hård ,även om jag inombords kände mig ledsen rädd och osäker så fick ingen se min svaghet,lärarna där var inte heller bra förutom två, och den ena flög in i mitt hjärta när vi bråkade för hon är den första som förstod mig på något sätt, så slutade med att jjag alltid satt hos henne och pluggade,Men min riktiga klassföreståndare sa till morsan på kvartssamtalet i nian att jag lika gärna kan sluta skolan för jag är misslyckad, och ja han sa verkligen så.Men läraren jag alltid pluggade hos hon hjälpte mig att plugga så slutade med att jag fick åtta godkännt på två månader.

Har väl alltid fattat att det varit något med mig,alltid när det hände något kändes det alltid som att jag skulle dö eller som att hela min familj hade dött och lämnat mig kvar ensam,brukade även självskada mig rätt mycket tills en dag då det gick aldeles för långt.när jag var liten  trodde folk  först jag hade damp men nu förra året visade det sig att jag har diagnosen borderline personlighetsstörning.

Det var så att 2009 sökte jag hjälp på psyk i borås det var så min resa började till att jag fick min diagnos och nu får hjälp att lära mig hantera saker.

Gör vafan du vill men kom fan aldrig mer och be mig om hjälp.Att välja bort en vän för nån jävla brud man träffat i två veckor tycker jag är riktigt dålig stil. jag har funnits för dig och hjälpt dig när du mått d¨åligt, aja lycka till med allting

Bodde i ett hus när jag var liten fast bor fortfarande kvar där men ändå.När jag var sju år så började jag ettan som man brukar göra, men jag önskar att jag hade sluppit den skolan.

Dom äldre *barnen* va riktigt elaka emot mig jämt, dom sa alltid elaka saker om min pappa och jag visste aldrig varför dom gjorde det,han var ju bara och jobbade i ett år ? det var iallafall det jag fick veta,men när man är så liten så kan föräldrar inte alltid säga saningen, för det enda jag visste om fängelse var att dom som mördar satt där.

jag hade några få kompisar, men en som alltid fanns där.,hursomhelst gjorde allt för att passa in, fick alltid skit på klassmötet, då dom sa att jag aldrig gjorde något utan bara satt och tittade ut genom fönstret,FÖR DET FÖRSTA BERODDE PÅ ATT JAG MÅDDE SÅ JÄVLA DÅLIGT, för det andra så fick jag inte den hälp jag behövde tills jag fick världens underbaraste lärare , och hon var alltid snäll och jag fick va där på rasten ocksåå, men en dag fanns hon inte där mer, för hon hade cancer men sa aldrig någonting men glömmer aldrig den dagen dom kom in och sa att hon var död. Jag störtlipade blev helt förstörd. efter några månader kom det en ny lärare där elever med svårigheter var, tyckte hon var underbar tills den dagen jag var elva ungefär, för jag fick nog av att alla va på mig och sa att jag va ful och fet och massa sånt jävla skit, då slog det tillsisst över, så jag tänkte hoppa ut ur fönstret från andra våningen, men min bästis försökte hindra mig men nedanför stod istort sett hela skolan och skrek hoppa,det var bara några som inte gjorde det spec min bästa vän. Precis när jag skulle hoppa så var det en lärare som fått tag i nyckel och slängde sig fram till fönstret och drog upp mig.

Vet  inte om det var ett rop på hjälp men allt blev bara värre för den läraren jag tyckte om hittade på massa skit och blev prat om fosterhem och skit för morsan orkade inte, men hon visste inte ens hur illa det var, hon fick veta det när jag var 16 år

Kommer skriva mer bättre om ett tag, bara väldigt jobbigt att skriva om detta

ska snart iväg och prata så hoppas det blir bättre då. undrar fortfarande hur det hade vart om jag haft en annan familj, eller att det hade vart anorlunda uppväxt iallafall. men det som har vart har vart. jag älskar er båda, och FÖRLÅT mig att jag gjorde det jobbigt sålänge för er, att ni fick va oroliga 

Känner mig mer och mer ledsen och arg idag. ledsen är jag för att jag påminde mig själv om hur livet verkligen har varit enda sen jag var liten. Ibland undrar jag om det är värt att kämpa. Hatar när det blir såhär att jag mår såhär,Tror inte att några medeciner i världen kan hjälpa mig egentligen, kanske borde jag lägga av med dom helt, tänk om det är det som gör attjag mår sämre, visst har ätit medecin i två år nu men ibland känns det fan itne som att det hjälper, skulle handla i affären idag men fick riktig panik både i affären och utanför, Känner mig så fruktansvärt ensam inombords, Orkar inte ha det såhär hela livet, Tänker rätt mycket på hur mycket jag blev mobbad av människor, och en av orsakerna gör mig så fruktansvärt förbannad , fast man ska inte bevöva utstå mobbning överhuvudtaget, Vet att jag inte är ensam om det men det känns ju ändå jobbigt, Men jag har min älskade mamma som finns där, är så glad att vi kommit varandra närmare under åren som gått nu, mycket är tack vare att hon blev sjuk för det var bland annat det som fick oss att bli starkare som familj, sen massa annat som jag känner att jag inte vill skriva i bloggen, älskar min farsa också men ändå. Alltid mamma som fått vara den som hållit ihop familjen enda sen jag var liten, och Farmor var också en ängel för fick alltid vara hos dom .Något annat jag är arg på är mig själv, att jag inte tog hannd om mig själv bättre och lät allting bli som det blev, men har åtminstonde koll på det nu och dricker bara någon gång ibland,och låter bli annat. tack till mina vänner som finns där och stöttar, och mina vovvar,

Har ångest idag mer än vanligt inte alls kul =(, och mår jättedåligt , fick smaka på en grej Carros kille gjorde igår med sprit så hällde han i lakrisgodis haha men fan så gott det var. Vet egentligen inte varför jag har ångest för allt gick superbra igår trots att jag haade lite feber osv.känner mig lite ledsen, drömde om Rocky inatt , saknar honom så otroligt jävla mycket, men underbart var det att få krama om dig i drömmen även om jag skulle vilja ha dig här jämt, du kommer alltid vara min lilla scooby doo<3.