Började i tidig ålder förstå att jag inte var som andra ,undrade alltid varför allt var så jobbigt ochjag mådde dåligt, delvis av mobningen, men nu i senare år har jag fått faststäld diagnos,borderline personlighetsstörning, men har nyigen även fått veta att jag är manodeprissiv .Att leva med diagnoser är inte lätt men jag tar en dag i taget, sköter mina medeciner så gott jag kan, men det är oavsett vad en kamp oavsett om jag äter medeciner.

Heller inte lätt för nära och kära när jag blir manisk och jobbig, vissa dagar vill jag bara försvinna ifrån helvetet, men jag har mina hundar och jag har mina vänner och min familj. 

Jag är inte alltid lätt att leva med men jag gör mitt bästa för alla.men känner idag att jag behöver skriva av mig , för idag är en riktigt tung jobbig dag.

Men tänk på det ni som lever med diagnoser , eller ni som har vänner eller familj med någon diagnos, döm inte, för det som är jobbigt för er tänk hur det är för oss..

Något positivt är at jag inte självskadat på två månader så är lite stolt iallafall att man klarar av det..

Ångest och ledsen, stresaad lika så,snälla ångest ta bort dina klor ur mitt bröst,befria mig från smärtan Inombords, ge mig lycka o glädje