Kärleken till dig är nog värst att inte veta hur det blir om det kommer gå bra.

Har så många minnen med er och klarar inte om det händer något.

Hatar ordet cancer .

Varför ska det få finnas? 

jag finns här i vått och torrt,dag som natt .

Men det sa jag ju det är bara att ringa

så kommer jag som ett skott vad det än är.

men vill inte oroa er för mig.

Därför kommer jag inte berätta

för er vad som är på gång.

men något måste göras åt min ångest nu

för klarar snart inte mer.

men ska diskutera det imorgon med läkaren.

Mötte din blick när jag såg dig för första gången brann mitt hjärta för just dig. 

Du var det vackraste jag sett. 

Du räddade mitt liv. älskar dig så Rocky, 

Men jag kunde inte rädda ditt =(.

Minns alla våra promenader.

ditt scooby dooo skratt .

När du la dig hos mig då jag mådde som värst

Grannens tofflor haha,

När du sprang och busade.

När du lekte o sprang i löven.

när du lekte med din bror Patron.

Älskar dig utav bara fan Rocky 

fan inte en gång till =( pallar fan inte detta, all oro över död och allting =(. fan nu blir mamma friskförklarad i år då händer  det här  , ångesten är värre än någonsin nu asså , men som tur så ringer min psykolog om ett tag . fan du får inte dö asså du måste klara det, det får inte vara obotligt   älskar dig och tänker ställa upp hela tiden.ska visa er det <3<33<3

idag är en dag då man känner att ingenting är värt något, vart jättenere sen jag vaknade, dock har jag bara sovit någon timme, vet inte riktigt varför jag har sådan stark ångest idag känner bara att det inte känns bra . allt jag vill är att stänga av det så att inget händer, men håller på att få ett nervsammanbrott, lipar o skakar vart annat, vet inte vad jag ska ta mig till, fattar inte att allting kommer nu fan snälla skär ut sorgen ur mitt hjärta, rädda min själ, spola bort alla tankar ur mitt huvud.

Kan jag fly så kommer jag göra det från mig själv, kan jag rädda det lilla som finns kvar av mitt hjärta så gör jag det. 

Frågan är bara hur,var? och när det blir bättre? 

Bara jag själv som kan ta mig ur mörkret men kommer det att gå? idag är verkligen en fruktansvärd dag, alla minnen bara sköljer över mig som vågor .

Vem är jag ? 

vad är jag?

Har inget svar just nu mer än en trasig själ som behöver sys ihop igen.

Förstår inte vad som saknas, har vänner familj och hundarna,

ändå ,ändå är det någonting som fattas mig så mycket att det gör ont.

Rocky jag önskar jag kunde få dig levande igen

Ni  hade stor plats i mitt hjärta allihop och deet kommer ni ha för alltid.

Barbro(biologiska farmor) ville så gärna träffat dig en gång men allt är för sent.

måste verkligen skriva för håller på att bryta ihop asså det är så jävla mycket nu , varför måste allting alltid slå sönder en i ansiktet , känns så iallafall som att man får käftsmällar jämt av livet , hur kan man kämpa hela tiden när det enbart för det mesta kommer motgångar ???? vill verkligen inte fylla år , hjärtat klyvs i två delar , åtminstonde känns det så. fyfan vad jag saknar dig Rocky, finns inga ord ,att han dog två dagar innan min födelsedag, allting blev så himla sjukt , orden ekar i hela huvudet . fan asså jag måste få mig själv att lipa för annars kommer ångesten ta över fullständigt snart. 

Blir inte bättre av att man är orolig över farfar nu också =(, hoppas verkligen allt kommer bli bra , och att operationen blir bra om det är så , 

Finns så mycket i mitt bagage att jag undrar hur jag är kvar här egentligen? . Ingenting har lett till döden än iallafall vilket jag ändå är glad över trots att det inte alltid varit så.

Jag och en av mina absolut närmaste bästa vänner pratar väldigt mycket om att man funderar om vi bara går runt här och kämpar bara för att eller kommer det på riktigt bli bra?.

Alkoholen och annat hjälpte mig väldigt länge ,trodde jag åtminstonde,eller ville iallafall tro att det var så men andra såg mig sakta tyna bort från verkligheten,men vad kan man begära, mobbningen och allt annat blev för mycket vilket jag märkte redan när jag var 13 år.

Det var då alkoholen började komma in sakta men säkert och jag byggde en stor mur runt min själ och vägrade låta någon mer se att jag var liten och rädd innerst inne, det hade jag redan varit med om från förskolan, så blev bråkig och skolkade mycket, men allting var egentligen bara ett rop på hjälp,men det insåg jag inte riktigt ,eller ville väl inte göra det helt enkelt, men  människor är så fruktansvärt elaka emot människor som redan ligger ner, ALLA dom som höll på visste redan allting, och lite till som dom själva tyckte då, men skitsnack finns väl överallt antar jag eller ja det gör det ju.

Men att gå på en människa för att ens pappa inte vart guds bästa barn är fan det svinigaste man kan göra, eller att mobba någon överhuvudtaget är riktigt svinigt och ska fan inte få finnas, men det kommer väl aldrig att sluta, inte ens när människor tar livet av sig pågrund av mobbningen slutar dom inte det ÄR SJUKT.

Men vissa lärare var svin dom också, men har iallafall fått ursäkt från en som jag hade i sexan. både jag och en till som han blundade för fick ursäkter, och jag förlåter det, får väl berätta lite vad som hände då också i sexan, hade blivit så himla mobbad i alla år att det fick fan va nog, så jag tänkte hoppa ut genom ett fönster i andra våning, tänkte inte på att man kanske inte kunde dö då , ville bara få ett slut på allting, det ville tydligen hela skolan utom tre personer, skojar inte det är fan helt jävla sjukt, alla samlades och skrek HOPPA HOPPA HOPPA HOPPA NÅGON JÄVLA GÅNG DÅ.

Min bästa vän och syster däremot klättrade från ena rummet till det jag var eftersom jag låst dörren men hon kunde ramlat ner eftersom hon klättrade från fönstret, men hon brydde sig inte, hon ville bara hindra mig.Men allt som fanns i mitt huvud var att jag måste försvinna ,men ja när jag precis skulle hoppa så hade carro låst upp så en lärarassistent kom och drog upp mig.

Ja det var första gången jag tänkte ta livet av mig själv, men blev ju inte så som tur är.Orkar tyvärr inte skriva om precis allting som hänt genom åren, både för smärtsamt och skulle ta flera veckor för den delen.Folk var även sviniga mot min bästa vän på den skolan så vi backade alltid upp varandra jämt

Allting har alltid fått mig att tänka att allt som händer är mitt fel,precis allting.

Ja nu börjar jag med att skriva om när jag var 16 år, då började jag på en folkhögskola som en kurator och en lärare fixade för dom ville att jag skulle komma bort från herrljunga pågrund av allt som hänt. 

Väl när jag började där blev jag genast vän med missbrukarna vilket ledde till att mamma och dom tvingade ur mig ur skolan redan efter två månader tror jag det var, men då drack jag inte så mkt utan annat mest, men när jag inte fick va kvar i den skolan så slutade det inte där ändå utan allting fortsatte till och från, tills 2008 då jag hamnade i ett förhållande, men började dricka mer igen då istället för att jag mådde inte bra i det förhållandet överhuvudtaget =(, men klandrar honom inte heller då han inte mådde så bra själv.

I vilket fall så tog det slut i sommaren 2009,kände mig dessvärre friare än på väldigt  länge, men tog ett bra tag innan jag började klättra upp och sakta bygga upp självförtroendet igen, dock kan jag väl inte påstå att det är så mycket självförtroende kvar .Hade också ofta mardrömmar om att han gapade på mig och sådär. 

Började dricka mer och mer till slut drack jag för att bli stupfull nästan varje natt när min mor och farsan sov, tillslut så blev allt fullständigt för mycket och jag kontaktade läkaren i herrljunga som sedan gav mig en akuttid till psyket i borås där jag fick prata och dom fick mig på att gå med på en avgiftning, dock gjorde jag det här hemma , vilket gjorde att det kom hit två personer varje dag i två veckor om jag inte minns fel och jag fick blåsa alkotest och kolla blodtrycket varje dag då .

Efter dom veckorna så blev jag hänvisad till psyk i vårgårda där jag började prata med en psykolog, vilket hjälpte mig en hel del och tack vare att sökte hjälpen så fick jag ett år senare diagnosen borderline personlighetsstörning, vilket ofta blir när människor är med om väldigt mycket, men man kan ju ha det ändå, minns att jag blev livrädd och ledsen när jag fick veta att jag väl kunde ha den diagnosen då många snackade skit om just den sjukdomen.Men fick ju börja läsa om den  och forskade väldigt mycket så började förstå att jag hade borderline, fick det sedan fastställt att jag hade det samt tvångstankar folkfobi och panikångest men allting hänger ju ihop.

Iallafall så var det bland det bästa som hänt mig, för började förstå mig själv och varför jag var så ledsen ofta, förutom all skit som hänt asså.

Men började behandling och nu efter två år så mår jag mycket bättre, kan visa känslor nu ocg skratta på riktigt när jag är glad vilket jag inte riktigt kunde förut, men har dock väldigt lång väg kvar.Men mina underbara vänner får mig att bli starkare för var dag också och vi kämpar tillsammans upp ur mörkret =) .

Har till och med för det mesta börjat tycka om mig själv någolunda och jag är glad att jag lever och kämpar på , för har kommit många underbara saker , minnen och allt också bland annat mina hundar som gör allt mycket lättare, men då finns ju även sorgen över min älskade Rocky som dog förra året =( , ett år sen nästa månad , två dagar innan jag fyller år, men försöker att hålla humöret uppe ändå.

Till sist älskar min familj och mina vänner, hade aldrig klarat mig såhär långt utan er kärlek och ert stöd, tacksam för evigt 

I alla dessa år har jag åkt runt i mörkret för att endast stöta på mer mörker och mer och mer ondska, men jag tänker ALDRIG ge upp kampen för jag vet att någonstans därute finns ljuset och en hand som sträcker ut sig för att ta min hand och hjälpa mig upp ur mörkret.Kanske är det inte något mänskligt handformat men vet att jag kommer lyckas ta mig ut ur mörkret för annars hade jag gett upp för fruktansvärt längesedan. Har mina underbara hundar och er skulle jag aldrig lämna, tänker heller inte lämna min familj och mina vänner.

Trots att jag känner mig ensam vet jag att jag inte är det .

Alla dessa gånger jag velat ge upp så har ni fått mig att resa mig upp igen. 

Någon gång ska jag bli fri från min diagnos det ger jag mig bara fan på. 

Har inte kämpat för att se mig själv att sedan misslyckas utan jag ska bara klara det och jag börjar känna mig starkare än jag gjort på mycket länge.

Alla minnen bra som dåliga får mig bara starkare när jag inser att jag överlevt specielt att jag överlevt dem som vill se mig lägga mig ner och dö och försvinna, Förlåt men ni kommer inte lyckas för jag har insett att jag kan så jävla mycket mer än att bara vara tjejen som ger upp,tjejen som flyr .

Jag är TINA,och bland annat många av mina vänner kämpar som bara fan och jag är så stolt att de inte heller lägger sig ner, särskilt då jag vet mycket som hänt, därför är jag så fruktansvärt stolt över mina vänner attdom inte lägger sig ner utan kämpar mer och mer även om dom inte alltid inser detta själva så hoppas jag ändå att dom innerst inne vet det .

Min familj är också fruktansvärt stark som överlevt all skit <3

Jao dammat bokhyllan  tvbänken och och torkat borden både i storarummet och i köket, dammsugit hela nedervåningen , torkat golvet på toan och ska snart torka resten av golvena.. och dessutom har jag möblerat om mitt rum lite hihi =) ser faktiskt riktigt fint ut, men är ju inte klart på långa vägar men kunde inte fixa allting själv =/ vilket är trist då jag ville överraskat morsan och dom så att dom skulle slippa hjälpa till.

Ska la fixa kvällsmat om ett tag eftersom morsan slutar jobba kl 20,00 o kommer hem halv nio, så blir hon nog glad hehe =)