Roligt att sitta uppe kl 02.23 med världens panikångest.inte har jag sovit på två nätter heller och gör saken ännu värre. Hur jag än försöker så kommer alla hemska jobbiga sorjliga minnen o bilder upp i huvudet.tycker synd om alla som lider av ångest, diagnoser eller som råkat illa ut i livet på något sätt överhuvudtaget.. blir så trött på mig själv samtidigt att man bara klagar ofta över sin ångest o panikattacker .Men samtidigt vet jag också allt jag varit tvungen att stå ut med o vad som faktiskt har hänt MIG och absolut ingen ska behöva uppleva sådana saker men tyvärr händer de såna saker ofta.nu när jag sitter o tänker så förstår jag fan inte hur jag orkade kämpa mig upp så mycket som jag faktiskt ändå har gjort Trots att jag blivit så jävla mobbad i skolan som jag blev från förskolan tills jag slutade nian tex, ingen ska behöva bli mobbad.sen gör inte våldtäkt att livet blir bra precis utan hela livet rasar samman.otur i kärlek o träffat mest elaka på ett eller annat sätt och från just en person sitter verkligen jobbiga minnen kvar även rädslan finns där kvar ibland när någon höjer rösten ordentligt blir jag så liten igen .tar extra illa vid mig när någon jag tycker om säger elaka saker för då kommer minnena fram från helvetestiden med den människan tillbaks.fast skulle jag skriva om alla saker som hänt i mitt liv så räcker inte någon timme.sen vill jag ju inte skriva om allting heller såklart..brukar ofta undra varför allt som hänt har hänt just mig Men nu när jag skrivit så mkt så vill jag inte bara skriva om jobbigt .så kom på några positiva saker i mitt liv tex min psykolog som faktiskt hjälper mig och lyssnar och sett till att det börjat hända saker o inte bara står still.äntligen fått ny läkartid nästa månad tack vare henne att hon inte gav upp och lyfte upp det igen när dom först inte ville det på ett bra tag iaf så känns underbart.... sen har jag en underbar pojkvän som jag är förlovad med och bor tillsammans så vill bara tacka min sambo som stöttar mig och orkar leva tillsammans med just mig , trodde aldrig jag skulle träffa på någon som älskar mig så mycket som han gör känns läskigt när man inte är van vid det o blir rädd att förlora honom specielt nu när vi har ett liv ihop. Måste bara säga detta att robin du och vovvarna är det bästa som hänt mig och vet att jag inte är den lättaste att leva med alltid precis så tack att du står ut med mig o diagnoser men jag jobbar som sagt med det dåliga ovanorna o andra problem.men gör allt jag kan för att få se dig glad o lycklig..vill tacka min familj för att ni står ut med mig även när jag har mina jobbiga periorder. Sist men inte minst är jag glad över mina vänner jag har älskar er. Va skönt de kändes att kunna skriva av sig både dåliga o bra saker trots att panikångesten är igång. Så får väl till o med kanske säga att jag är lite stolt över mig själv nu. Kram alla därute

Har panik som fan asså klarar inte den här dagen , trodde inte det skulle kännas som när du dog men känns lika hårt .

sovit två timmar inatt resten har bestått av ångest , fan snälla kom tillbaks , 

Älskar dig så jävla mycket så det finns inte.

Fan kom tillbaka snälla jag ber dig .

Mitt hjärta går sönder ännu värre att man inte sovit någonting .

Fan minns så jävla väl när dom ringde och sa att du var död  .

Exakt ett år sen du dog idag , fan Rocky  .

Hjälper inte ens att skriva av mig idag.

Har vart itrevlig mot mamma också vet inte varför ,

men orkar inte prata , 

vet att jag måste få mig själv att lipa om panikångesten inte ska bli värre 

men går inte, växer inombords istället  ,

Vila i frid, älskar dig, ska till din grav idag<3<3<3<3<3<3<3<3

• 24 Dec 2009
•  
•  
• Varit utan min medecin i två veckor,det var väldigt jobbigt.
• Mitt humör svängde hela tiden, kunde bli vansinnig helt plötsligt eller bara allmännt ledsen.
• Vågar inte säga det tilll min läkare och min teraput/kontaktperson för dem kommer bli totalt vansinniga.
• Är rädd för att ta Setralinet nu, har fått nojja på att jag kommer få börja om hela skiten igen att må sämre ett tag eftersom jag skippat i två veckor och dessutom druckigt alkohol varje dag under den tiden, men jag var ju i Thailand på semester och när jag drack en öl så funkade det mycket bättre.
• Vet inte riktigt vad jag ska säga men har ångest så behöver skriva av mig.
• Jag började må dåligt när jag var vid sex sju årsåldern då jag blev mobbad varje dag i stort sätt pågrund av min far och andra saker.
• Men han har inte gjort något mot er som var svin mot mig däremot var han som han var och det gick tyvärr ut över mig men det är sånt man får leva med.
• När jag var åtta år hade jag gått upp fruktansvärt mycket i vikt vilket ledde till att jag blev mobbad för det också .
• Skoltiden var så fruktansvärd att jag gjorde allting för att slippa gå dit,försökte spy varje dag o sade att jag var sjuk, när inte det funkade så testade jag andra saker.
• När jag var upp emot åtta år testade jag faktiskt röka en cigg för första gången och var stolt för att jag inte kräktes.
•  elva år testade jag att röka ofta fixade även mitt första ciggpaket då.
•  
• Minns att jag och min bästa vän tyckte att vi var ashäftiga för att vi stod med ett pack cigg i handen.
• Tolv år drack jag vin .
• Tretton år blev min första riktiga fylla då jag drack så mycket hembränt att jag skulle ha magpumpats egentligen.
• Men har dock inget minne av detta men farsan och morsan berättade det, dom berättade även att jag ringt o sagt att jag mådde dåligt att jag var pissfull, men farsan hade trott att jag spelade full bara först men sen när min kompis mamma ringde och bad dem hämta mig så fattade de att jag var så full att jag inte kunde gå.
• Morsan fick rent utsagt bära mig för jag klarade inte gå,
• När jag var tretton år lärde jag även känna bensin och Glade, man heller det i påse och andas in, så får man hallissar och sådant vilket var väldigt kul för mig , byggde även in mig själv i en mur som jag gjorde för att försvara mig själv, ville inte bli sviken av folk mer så byggde upp en fasad av att vara en tuff jävla dåre som man ska passa sig för annars jävlar, men i själva verket var jag livrädd för att bli slagen, att någon skulle skrika elaka saker och viceversa,
• sexton års ålder blev knark inblandat ordentligt då jag blev ivägskickad av min kruator till en folkhögskola i alingsås för hon tyckte att jag var tvungen att komma bort från herrljunga då jag mådde så dåligt, men där började den galnaste resan någonsin och jag fick hoppa av skolan för morsan o dom vägrade låta mig vara kvar där . ja det är väl en del av vad som hänt

Ja då har man fått veta att man antagligen lider av Borderline personlighetsstörning.

Igår blev jag helt förstörd och tänkte att hela livet är slut. Men vafan klart det inte är det.

Bara ännu mer anledning att kämpa. Har läst väldigt mycket om detta igår och ser att många som har haft borderline blir friska från det.

Så bara att kämpa till tusen så man blir av med skiten.

Har även sett att väldigt mycket av symptomen stämmer in på mig ,

Så jag blir inte förvånad om det är Borderline jag har.

Men då kan jag äntligen ta tag i allting och börja jobba med mig själv.

Har även bestämt att börja i den där stödgruppen som Ullerika föreslog.

Har läst lite om såna grupper och tror det kan bli bra för mig .

Får börja acceptera mig själv helt enkelt =)..

Haha ganska komiskt hittade att jag skrivit det här nåågra dagar innan jag fick veta helt att jag har borderline personlighetsstörning.

När jag väl fick veta i april att jag hade det helt säkert blev jag både förbannad och rädd.

Det finns så himla jävla  mycket fördomar och skit mot folk som lider av någonting.

Jag själv gjorde narr av folk med borderline för det enda jag fått höra va att dom är helt känslokalla och korkade.

Så min första kommentar till min psykolog va : men då är ju jag med dum i huvudet.

Har forskat jättemycket om borderline, och hittar mer och mer som stämmer in på mig och det gör att jag känner ett inre lugn , för nu vet jag ändå varför allt alltid har vart som det har vart och att jag inte kunnat hantera förhållande till andra människor.

Går i en terapi som hjälper mig fruktnsvärt mycket och träffat många underbara människor som ger mig mycket stöd,

Sandra du min älskade änglasyster du ställer alltid upp för mig och finns alltid där när jag mår dåligt

Likaså finns du där för mig Carro och älskade Marie o Sebbe

I alla dessa år har jag åkt runt i mörkret för att endast stöta på mer mörker och mer och mer ondska, men jag tänker ALDRIG ge upp kampen för jag vet att någonstans därute finns ljuset och en hand som sträcker ut sig för att ta min hand och hjälpa mig upp ur mörkret.Kanske är det inte något mänskligt handformat men vet att jag kommer lyckas ta mig ut ur mörkret för annars hade jag gett upp för fruktansvärt längesedan. Har mina underbara hundar och er skulle jag aldrig lämna, tänker heller inte lämna min familj och mina vänner.

Trots att jag känner mig ensam vet jag att jag inte är det .

Alla dessa gånger jag velat ge upp så har ni fått mig att resa mig upp igen. 

Någon gång ska jag bli fri från min diagnos det ger jag mig bara fan på. 

Har inte kämpat för att se mig själv att sedan misslyckas utan jag ska bara klara det och jag börjar känna mig starkare än jag gjort på mycket länge.

Alla minnen bra som dåliga får mig bara starkare när jag inser att jag överlevt specielt att jag överlevt dem som vill se mig lägga mig ner och dö och försvinna, Förlåt men ni kommer inte lyckas för jag har insett att jag kan så jävla mycket mer än att bara vara tjejen som ger upp,tjejen som flyr .

Jag är TINA,och bland annat många av mina vänner kämpar som bara fan och jag är så stolt att de inte heller lägger sig ner, särskilt då jag vet mycket som hänt, därför är jag så fruktansvärt stolt över mina vänner attdom inte lägger sig ner utan kämpar mer och mer även om dom inte alltid inser detta själva så hoppas jag ändå att dom innerst inne vet det .

Min familj är också fruktansvärt stark som överlevt all skit <3

Gick igenom gamla dikter och tankar som jag skrivit genom åren, och hittade saker jag förträngt eller vissa saker av det iallafall. Men nu går allting bättre tycker jag och för första gången i mitt liv  börjar jag känna lite livslust och tilloch med glädje emellanåt.

ångesten finns ju fortfarande där och paniken slår till ordentligt men det är ju sådant man får räkna med,hellre det än att det är som förr att jag alltid hade det om jag inte flydde på ett eller annat sätt

, kan ju inte alltid må bra, skulle ju vara konstigt det med ,Däremot tycker jag det är jobbigt att inte längre kunna stänga in känslorna och bara vara utan nu måste jag möta sorg,ilska,glädje osv på egen hand och den första prövningen för det var när Rocky dog för ett tag sen,

Så mycket som jag grät då har jag inte gråtit på flera år, tyckte det var jättejobbigt, men då sa mamma välkommen till livet igen gumman, haha det är märkligt egentligen att jag har vart så himla instängd och off egentligen, Men nu börjar jag till och med lita på människor igen och börjar kunna släppa in folk inpå åtminstonde lite.

Och det är framstegen som räknas även om det bara är pyttelitet framsteg så jag är nöjd ändå .

Nu är det några veckor sen dom avlivade dig . Finns inte ord för hur mycket jag saknar dig =( jag är så ledsen att det blev så här, önsar bara jag kunde få se dig en sista gång o bara krama om dig och säga att jag älskar dig , Men nu är du död och inte längre här, men jag har så otroligt många roliga minnen ,

Vila i frid världens bästa Rocky<3 <3 <3 <3

2008-11-09 <>2011-05-09

ky