Ja det måste jag säga att livet är och har alltid varit en totalt ständig kamp mot både det ena och det andra.

Så många jobbiga tankar man har haft när man blev mobbad tex, varför jag? och varför överhuvudtaget vara så elak emot en människa överhuvudtaget? 

Jag försöker förtränga all jävla skit som hänt under alla år , tyvärr lät jag det onda vinna ett bra tag och många av mina år gick åt att leva i mörkret och ständigt försöka klättra upp för stegen som hela tiden gick sönder på andra steget.

Alkohol och sådant  va länge en del av mitt liv men nu sen ett bra tag dricker jag bara ibland och för att ha roligt vilket känns bra,

Verkar ha kommit framåt i min behandling med psykologen iallafall så ska äntligen in i fas två, eller ja vet väl kanske inte om man ska skratta eller gråta åt det, för kommer bli jobbigt att prata om ALLT som hänt genom alla år, men har ju underbara föräldrar iallafall, som både stått ut med alla dumheter jag gjort och tack älskar er enormt för det.

Men när jag tänker på det så har jag kommit fruktansvärt långt sen den dagen jag fick diagnosen borderline fram tills nu, det har verkligen hjälpt mig otroligt mycket, till och med räddat mitt liv måste jag säga, för hade inte psyk ställt dom kraven dom gjorde så hade jag ju fortsatt i mitt eget race och då hade jag inte suttit här och skrivit nu.

men började väl egentligen med att jag sökte hjälp från första början 2009 för mina alkoholproblem och depprission, efter det fick jag ju avvänjing fast fick lov att göra det hemma så dom kom hem varje dag i en vecka och kolla blodtrycket och så fick jag så klart blåsa och fick tabletterna efter det som jag skulle ha, då klarade jag vara nykter faktiskt i några månader utan något alls som hjälpmedel.

men fick ju psykolog och så, efter det så började resan och jag blev utredd för olika saker, men drack ju då ändå, men sen fick jag ju diagnosen borderline personlighetsstörning i april för efter första maj började jag med antabus och va ifrån alkoholen tils september men har lyckats hålla koll efter det, även om jag fått nåt återfall då och då så har jag ändå lyckats, och även om jag lever med ångesten så kan jag ändå skratta ,gråta ,le som andra människor nu, äntligen är jag inte bara helt off hela tiden, och detta har vi väntat på så länge iallafall jag .

Är ledsen för mina vänner som också mår dåligt, skulle jag kunna skulle jag försöka ta bort er smärta också.