Frågar mig själv vad som är sant och vad är påhitt. Vet att det är sant att jag mår dåligt och att dom flesta jag känner mår dåligt, men sitter och funderar nu, tänk om det alla säger att det kommer bli bättre inte är sant. 

Och tro mig jag kämpar som en jävla galning, jag och några har klarat oss igenom precis allting även om det tagit rejält på psyket. 

Tänkom jag aldrig kommer klara vara bland folk, bo själv ,få jobba och allt sådant. Enda sen jag var liten fick jag höra av vissa lärare att jag inte duger någonting till.Så var det fan när jag gick i sjuan till nian också.

Det fanns två lärare som trodde på mig och aldrig gav upp, fåör dom såg vem jag var och dom såg hur sårbar jag var.

min favoritllärare stannade mamma en dag kommer jag ihåg, då hade hon skällt ut min klassföreståndare eftrsom han sa inför mamma att jag är så himla misslyckad och inte blir något ändå. 

Men tack vare men favoritlärare gick jag ut tre månader senare med 8 godkännt och lipade av glädje ochkastade det i hans ansikte att jag kan visst.

Diagnosen borderline peronlighetssstörning

yttrar sig på många sätt.Den som  

har fått sjukdomen känner sig ofta, arg , deprimerad, olycklig och har ångest, Känslorna kan gå mot lleda  och tomhet  eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet.

Jag själv har blivit bättre än för några år sedan,för då var jag verkligen ett nervvrak på grund av olika orsaker men fick ju hjälp.

nu vågar jag gå ut bland folk när morsan är med och för mig är det befriande att inte alltid få fullkomlig panik så fort det går förbi massa människor. 

Men vet att jag och alla andra med diagnoser måste kämpa riktigt mycket för att inte åka ner i mörkret hela tiden. 

Jag har blivit bättre men ångesten är jag inte av med och vågar inte åka tåg vet inte varför jag är så rädd att åka tåg men känns som alla tittar på mig direkt  .

Dock känner jag mig ofta misslyckad för att jag bor hemma och ser andra skaffa allt det där jag också vill ha någon gång,Skulle så gärna vilja känna mig älskad och få familj som alla andra men ibland känns det som det bara aldrig kommer att bli så att jag kommer bo ensam i ett hus med djur, fast det skulle visserligen inte göra något för jag älskar djur det är som en slags terapi

usch vaknade för en timme sen o känner mig  helt förstörd asså, har fått värsta såret i käften mmitt upp i all jippi. idag blir det att städa storarummet och fixa tvätt. 

Hundarna ska även badas idag för det behövs ju det med . 

Färga håret o sen ta lite bilder tänkte jag =)