Finns så mycket i mitt bagage att jag undrar hur jag är kvar här egentligen? . Ingenting har lett till döden än iallafall vilket jag ändå är glad över trots att det inte alltid varit så.

Jag och en av mina absolut närmaste bästa vänner pratar väldigt mycket om att man funderar om vi bara går runt här och kämpar bara för att eller kommer det på riktigt bli bra?.

Alkoholen och annat hjälpte mig väldigt länge ,trodde jag åtminstonde,eller ville iallafall tro att det var så men andra såg mig sakta tyna bort från verkligheten,men vad kan man begära, mobbningen och allt annat blev för mycket vilket jag märkte redan när jag var 13 år.

Det var då alkoholen började komma in sakta men säkert och jag byggde en stor mur runt min själ och vägrade låta någon mer se att jag var liten och rädd innerst inne, det hade jag redan varit med om från förskolan, så blev bråkig och skolkade mycket, men allting var egentligen bara ett rop på hjälp,men det insåg jag inte riktigt ,eller ville väl inte göra det helt enkelt, men  människor är så fruktansvärt elaka emot människor som redan ligger ner, ALLA dom som höll på visste redan allting, och lite till som dom själva tyckte då, men skitsnack finns väl överallt antar jag eller ja det gör det ju.

Men att gå på en människa för att ens pappa inte vart guds bästa barn är fan det svinigaste man kan göra, eller att mobba någon överhuvudtaget är riktigt svinigt och ska fan inte få finnas, men det kommer väl aldrig att sluta, inte ens när människor tar livet av sig pågrund av mobbningen slutar dom inte det ÄR SJUKT.

Men vissa lärare var svin dom också, men har iallafall fått ursäkt från en som jag hade i sexan. både jag och en till som han blundade för fick ursäkter, och jag förlåter det, får väl berätta lite vad som hände då också i sexan, hade blivit så himla mobbad i alla år att det fick fan va nog, så jag tänkte hoppa ut genom ett fönster i andra våning, tänkte inte på att man kanske inte kunde dö då , ville bara få ett slut på allting, det ville tydligen hela skolan utom tre personer, skojar inte det är fan helt jävla sjukt, alla samlades och skrek HOPPA HOPPA HOPPA HOPPA NÅGON JÄVLA GÅNG DÅ.

Min bästa vän och syster däremot klättrade från ena rummet till det jag var eftersom jag låst dörren men hon kunde ramlat ner eftersom hon klättrade från fönstret, men hon brydde sig inte, hon ville bara hindra mig.Men allt som fanns i mitt huvud var att jag måste försvinna ,men ja när jag precis skulle hoppa så hade carro låst upp så en lärarassistent kom och drog upp mig.

Ja det var första gången jag tänkte ta livet av mig själv, men blev ju inte så som tur är.Orkar tyvärr inte skriva om precis allting som hänt genom åren, både för smärtsamt och skulle ta flera veckor för den delen.Folk var även sviniga mot min bästa vän på den skolan så vi backade alltid upp varandra jämt

Allting har alltid fått mig att tänka att allt som händer är mitt fel,precis allting.

Ja nu börjar jag med att skriva om när jag var 16 år, då började jag på en folkhögskola som en kurator och en lärare fixade för dom ville att jag skulle komma bort från herrljunga pågrund av allt som hänt. 

Väl när jag började där blev jag genast vän med missbrukarna vilket ledde till att mamma och dom tvingade ur mig ur skolan redan efter två månader tror jag det var, men då drack jag inte så mkt utan annat mest, men när jag inte fick va kvar i den skolan så slutade det inte där ändå utan allting fortsatte till och från, tills 2008 då jag hamnade i ett förhållande, men började dricka mer igen då istället för att jag mådde inte bra i det förhållandet överhuvudtaget =(, men klandrar honom inte heller då han inte mådde så bra själv.

I vilket fall så tog det slut i sommaren 2009,kände mig dessvärre friare än på väldigt  länge, men tog ett bra tag innan jag började klättra upp och sakta bygga upp självförtroendet igen, dock kan jag väl inte påstå att det är så mycket självförtroende kvar .Hade också ofta mardrömmar om att han gapade på mig och sådär. 

Började dricka mer och mer till slut drack jag för att bli stupfull nästan varje natt när min mor och farsan sov, tillslut så blev allt fullständigt för mycket och jag kontaktade läkaren i herrljunga som sedan gav mig en akuttid till psyket i borås där jag fick prata och dom fick mig på att gå med på en avgiftning, dock gjorde jag det här hemma , vilket gjorde att det kom hit två personer varje dag i två veckor om jag inte minns fel och jag fick blåsa alkotest och kolla blodtrycket varje dag då .

Efter dom veckorna så blev jag hänvisad till psyk i vårgårda där jag började prata med en psykolog, vilket hjälpte mig en hel del och tack vare att sökte hjälpen så fick jag ett år senare diagnosen borderline personlighetsstörning, vilket ofta blir när människor är med om väldigt mycket, men man kan ju ha det ändå, minns att jag blev livrädd och ledsen när jag fick veta att jag väl kunde ha den diagnosen då många snackade skit om just den sjukdomen.Men fick ju börja läsa om den  och forskade väldigt mycket så började förstå att jag hade borderline, fick det sedan fastställt att jag hade det samt tvångstankar folkfobi och panikångest men allting hänger ju ihop.

Iallafall så var det bland det bästa som hänt mig, för började förstå mig själv och varför jag var så ledsen ofta, förutom all skit som hänt asså.

Men började behandling och nu efter två år så mår jag mycket bättre, kan visa känslor nu ocg skratta på riktigt när jag är glad vilket jag inte riktigt kunde förut, men har dock väldigt lång väg kvar.Men mina underbara vänner får mig att bli starkare för var dag också och vi kämpar tillsammans upp ur mörkret =) .

Har till och med för det mesta börjat tycka om mig själv någolunda och jag är glad att jag lever och kämpar på , för har kommit många underbara saker , minnen och allt också bland annat mina hundar som gör allt mycket lättare, men då finns ju även sorgen över min älskade Rocky som dog förra året =( , ett år sen nästa månad , två dagar innan jag fyller år, men försöker att hålla humöret uppe ändå.

Till sist älskar min familj och mina vänner, hade aldrig klarat mig såhär långt utan er kärlek och ert stöd, tacksam för evigt