har tänkt på en sak, hur fan kan livet vara så jävla orättvist både för mig familjen o mina älskade vänner? hur mycket man än kämpar så kommer det käftsmäll efter käftsmäll, vet ju att livet är så men kan man fan inte få ta det lungt och må bra, jag och min *nygamla* psykolog har satt upp några mål för ett bra liv är som jag hoppas ska ske detta året eller början av nästa år--

1.kunna må bra i två dagar helst en gång i månaden

helt utan ångest och bara vara hoppas de kan vara så ibland.

2.hantera alla fruktansvärda saker på någolunda bra sätt, bättre än de varit iallafall..

3-klara eng c närsomhelst förhoppningsvis blir jag klar snart tack vare syster faktiskt

4.nu kan jag säga att jag tycker om mig men kanske en dag kan jag säga att

jag älskar mig själv vilket ärett mål

5.hemlis

6.praktisera som kanske leder till jobb så småningom..

7. klara helt att vara bland människor, 

8. glömma det förflutna, eller försöka förlåta iallafall.

Tänker aldrig sluta kämpa oavsett, har jag klarat av allting som hänt genom alla år så klarar jag fan det tills jag blir gammal tant

usch vad morsan o farsan tjatar om att jag ser deprimerad ut just nu, har jävligt mycket att tänka på, orolig för vänner , orolig för Andre o a vet inte allt men frsöker att inte stressa för mycket,, men är ju lättare sagt än gjort det. dessutom är jag ju faktiskt orolig för MIG SJÄLV tills jag fått veta om proverna va okej eller om dom hittat felet, jag hoppas ju inte att det är fel på mina njurar eller levern iallafal !

Imorgon måste jag ju ändå få svar om jag inte får det idag såklart. 

Vet att det är fint väder men ska lägga mig i sängen och glo på Tre kronor senare hihi . Har även lovat Sandra-darling att ta med boxen/boxarna när vi ses =)

Vad det än gäller för diagnos/sjukdomar så är det inte roligt att ha det överhuvudtaget!

Även nära och kära får ju en kamp med detta. Visst jag har blivit mycket bättre från  min BPS , kommer ihåg för några år sedan då jag knappt klarade vistas bland folk om jag inte söp mig stupfull innan och självskadade mig väldigt ofta på ett eller annat sätt, hatade verkligen mig själv över allt annat, fick ofta höra av psykolog att jag min absolut största fiende, ja det må hända att jag var det men har man ofta fått höra jobbiga saker eller vart med om jobbigheter så är det väl inte så konstigt tyckte jag , men brydde mig faktiskt inte om jag skulle dö, var mer rädd för livet, och förändringar var jobbigt om det inte var jag själv som valde, var ju fruktansvärt impulsiv samt att det bara var svart eller vitt, fanns inget mellanting, !

Nu däremot vågar jag vara bland folk någolunda bra men blir för jobbigt ibland, men försöker öva hela tiden, svartvitt tänkande har jag fortfarande, men självskadan har bara skett någon gång nu sen förra året.

Hatar heller inte mig själv utan insett att jag klarar av saker, lyckas till och med kolla mig i spegeln länge nu  . Men trots alla förbättringar så har jag ju fruktansvärt lång väg kvar det vet jag ju men går absolut åt rätt riktning,  något av det är att börja lita på människor, alla är inte dumma , fast nu pratar jag inte om mina vänner för er litar jag på

Måste ändå säga att det bästa som hänt mig var att få en diagnos då jag kunnat börja sakta men säkert bearbeta allting, Nu ska jag få en riktig psykolog istället för den jag hade under hela behandlingen, fast man kan väl inte säga ny psykolog heller eftersom det är hon jag hade först och jag tycker om henne som fan så kommer bli skönt.

Har panik som fan asså klarar inte den här dagen , trodde inte det skulle kännas som när du dog men känns lika hårt .

sovit två timmar inatt resten har bestått av ångest , fan snälla kom tillbaks , 

Älskar dig så jävla mycket så det finns inte.

Fan kom tillbaka snälla jag ber dig .

Mitt hjärta går sönder ännu värre att man inte sovit någonting .

Fan minns så jävla väl när dom ringde och sa att du var död  .

Exakt ett år sen du dog idag , fan Rocky  .

Hjälper inte ens att skriva av mig idag.

Har vart itrevlig mot mamma också vet inte varför ,

men orkar inte prata , 

vet att jag måste få mig själv att lipa om panikångesten inte ska bli värre 

men går inte, växer inombords istället  ,

Vila i frid, älskar dig, ska till din grav idag<3<3<3<3<3<3<3<3

• 24 Dec 2009
•  
•  
• Varit utan min medecin i två veckor,det var väldigt jobbigt.
• Mitt humör svängde hela tiden, kunde bli vansinnig helt plötsligt eller bara allmännt ledsen.
• Vågar inte säga det tilll min läkare och min teraput/kontaktperson för dem kommer bli totalt vansinniga.
• Är rädd för att ta Setralinet nu, har fått nojja på att jag kommer få börja om hela skiten igen att må sämre ett tag eftersom jag skippat i två veckor och dessutom druckigt alkohol varje dag under den tiden, men jag var ju i Thailand på semester och när jag drack en öl så funkade det mycket bättre.
• Vet inte riktigt vad jag ska säga men har ångest så behöver skriva av mig.
• Jag började må dåligt när jag var vid sex sju årsåldern då jag blev mobbad varje dag i stort sätt pågrund av min far och andra saker.
• Men han har inte gjort något mot er som var svin mot mig däremot var han som han var och det gick tyvärr ut över mig men det är sånt man får leva med.
• När jag var åtta år hade jag gått upp fruktansvärt mycket i vikt vilket ledde till att jag blev mobbad för det också .
• Skoltiden var så fruktansvärd att jag gjorde allting för att slippa gå dit,försökte spy varje dag o sade att jag var sjuk, när inte det funkade så testade jag andra saker.
• När jag var upp emot åtta år testade jag faktiskt röka en cigg för första gången och var stolt för att jag inte kräktes.
•  elva år testade jag att röka ofta fixade även mitt första ciggpaket då.
•  
• Minns att jag och min bästa vän tyckte att vi var ashäftiga för att vi stod med ett pack cigg i handen.
• Tolv år drack jag vin .
• Tretton år blev min första riktiga fylla då jag drack så mycket hembränt att jag skulle ha magpumpats egentligen.
• Men har dock inget minne av detta men farsan och morsan berättade det, dom berättade även att jag ringt o sagt att jag mådde dåligt att jag var pissfull, men farsan hade trott att jag spelade full bara först men sen när min kompis mamma ringde och bad dem hämta mig så fattade de att jag var så full att jag inte kunde gå.
• Morsan fick rent utsagt bära mig för jag klarade inte gå,
• När jag var tretton år lärde jag även känna bensin och Glade, man heller det i påse och andas in, så får man hallissar och sådant vilket var väldigt kul för mig , byggde även in mig själv i en mur som jag gjorde för att försvara mig själv, ville inte bli sviken av folk mer så byggde upp en fasad av att vara en tuff jävla dåre som man ska passa sig för annars jävlar, men i själva verket var jag livrädd för att bli slagen, att någon skulle skrika elaka saker och viceversa,
• sexton års ålder blev knark inblandat ordentligt då jag blev ivägskickad av min kruator till en folkhögskola i alingsås för hon tyckte att jag var tvungen att komma bort från herrljunga då jag mådde så dåligt, men där började den galnaste resan någonsin och jag fick hoppa av skolan för morsan o dom vägrade låta mig vara kvar där . ja det är väl en del av vad som hänt

Ja då har man fått veta att man antagligen lider av Borderline personlighetsstörning.

Igår blev jag helt förstörd och tänkte att hela livet är slut. Men vafan klart det inte är det.

Bara ännu mer anledning att kämpa. Har läst väldigt mycket om detta igår och ser att många som har haft borderline blir friska från det.

Så bara att kämpa till tusen så man blir av med skiten.

Har även sett att väldigt mycket av symptomen stämmer in på mig ,

Så jag blir inte förvånad om det är Borderline jag har.

Men då kan jag äntligen ta tag i allting och börja jobba med mig själv.

Har även bestämt att börja i den där stödgruppen som Ullerika föreslog.

Har läst lite om såna grupper och tror det kan bli bra för mig .

Får börja acceptera mig själv helt enkelt =)..

Haha ganska komiskt hittade att jag skrivit det här nåågra dagar innan jag fick veta helt att jag har borderline personlighetsstörning.

När jag väl fick veta i april att jag hade det helt säkert blev jag både förbannad och rädd.

Det finns så himla jävla  mycket fördomar och skit mot folk som lider av någonting.

Jag själv gjorde narr av folk med borderline för det enda jag fått höra va att dom är helt känslokalla och korkade.

Så min första kommentar till min psykolog va : men då är ju jag med dum i huvudet.

Har forskat jättemycket om borderline, och hittar mer och mer som stämmer in på mig och det gör att jag känner ett inre lugn , för nu vet jag ändå varför allt alltid har vart som det har vart och att jag inte kunnat hantera förhållande till andra människor.

Går i en terapi som hjälper mig fruktnsvärt mycket och träffat många underbara människor som ger mig mycket stöd,

Sandra du min älskade änglasyster du ställer alltid upp för mig och finns alltid där när jag mår dåligt

Likaså finns du där för mig Carro och älskade Marie o Sebbe

I alla dessa år har jag åkt runt i mörkret för att endast stöta på mer mörker och mer och mer ondska, men jag tänker ALDRIG ge upp kampen för jag vet att någonstans därute finns ljuset och en hand som sträcker ut sig för att ta min hand och hjälpa mig upp ur mörkret.Kanske är det inte något mänskligt handformat men vet att jag kommer lyckas ta mig ut ur mörkret för annars hade jag gett upp för fruktansvärt längesedan. Har mina underbara hundar och er skulle jag aldrig lämna, tänker heller inte lämna min familj och mina vänner.

Trots att jag känner mig ensam vet jag att jag inte är det .

Alla dessa gånger jag velat ge upp så har ni fått mig att resa mig upp igen. 

Någon gång ska jag bli fri från min diagnos det ger jag mig bara fan på. 

Har inte kämpat för att se mig själv att sedan misslyckas utan jag ska bara klara det och jag börjar känna mig starkare än jag gjort på mycket länge.

Alla minnen bra som dåliga får mig bara starkare när jag inser att jag överlevt specielt att jag överlevt dem som vill se mig lägga mig ner och dö och försvinna, Förlåt men ni kommer inte lyckas för jag har insett att jag kan så jävla mycket mer än att bara vara tjejen som ger upp,tjejen som flyr .

Jag är TINA,och bland annat många av mina vänner kämpar som bara fan och jag är så stolt att de inte heller lägger sig ner, särskilt då jag vet mycket som hänt, därför är jag så fruktansvärt stolt över mina vänner attdom inte lägger sig ner utan kämpar mer och mer även om dom inte alltid inser detta själva så hoppas jag ändå att dom innerst inne vet det .

Min familj är också fruktansvärt stark som överlevt all skit <3

Nu har jag fått veta att vi kommer få kort på pappas biologiska mamma, så nu kiommer jag då få se min biologiska farmor, fast är ju inte samma sak som att faktiskt få träffa henne =(, är fortfarande arg att jag aldrig hann få tag i henne, men har åtminstonde pratat med henne en eller två gånger när jag var tio år typ..

MEN älskar min farmor och farfar här det är dom som är min livslinje och som alltid funnits där för mig men man är ju ändå nyfiken liksom

men men pappa har pratat med båda sina bröder som vi haft kontakt med för några år sedan  nu , så om ett tag ska pappa träffa sin lillebror, och det är ju lillebrodern  som han inte har träffat ,