Kan inte sova och känner ångesten kommer smygande.vart helt nykter tre månader.tackar min "psykolog" som verkligen finns där,hon är den enda jag litar på därifrån och den enda jag har ett speciellt band till. Önskar att jag en dag blir från smärtan i själen. Är bara räds att släppa taget o ta alla steg framåt o inget bakåt.men varje gång jag börjar må bättre så händer det något.men älskar min familj o mina vänner.är inget utan er! Vill slippa min diagnos och hoppas de blir så en dag<3